Människan har i urminnes tider tillverkat kläder på olika sätt. Under lång tid skedde det i hemmen, där kvinnorna i hushållet satt och stickade, spann, vävde och sydde för hand. Det var först under den Industriella revolutionen som startade i England i mitten av 1700-talet, som textilindustrin tog fart. Att nämna är även att textilindustrin var en av de första industribranscher som industrialiserades i världen. Industrialiseringen inleddes i bomullsindustrin och spreds sig sedan vidare till ylle- och linneindustrin.

Urbaniseringen -den drivande faktorn

Det var i takt med att folk flyttade från landet till städerna under Industrialiseringen (p.g.a. att färre behövdes inom jordbruket), som ökade efterfrågan av konsumtionsvaror, så som kläder. I och med urbaniseringen blev det nu svårt med självförsörjning, så stadens ökande befolkning drog sig till de nya fabrikerna. Under 1700-talet började även nya maskiner uppfinnas, som gjorde textilindustrin effektivare och flyttade därmed produktionen från hemmen till fabrikerna.

Nya uppfinningar

År 1733 kom den Flygande Skytteln (uppfunnen av John Kay), som gjorde att vävarna kunde väva snabbare. Detta ledde i sin tur till att spinnarna hade svårt att hänga med, men 1764 kom lösningen, Spinning Jenny (uppfunnen av James Hargeaves). Den användes först i hemmet, men kom sedan att utvecklas och användas i fabrikerna.  År 1764, kom även Water frame (uppfunnen av Richard Arkwright), som var den första vattendrivna spinnmaskinen. Det ökade produktiviteten yttligare. Vidare fördes textilmaskin designen från England till USA av Samuel Slater, år 1789. Därefter spred den sig vidare till övriga Europa.

Textilindustrin i Sverige

I Sverige var det först i mitten av 1800-talet som vi började få en riktig textilindustri. Det var först då som vi hade råd att importera maskiner från Storbritannien. I Sverige var det på vissa geografiska områden som textilfabrikerna anlades. En känd stad inom textilframställning var Borås, men även Göteborg. Norrköping är också en svensk känd stad inom textil, men mer inom ylleindustrin. Först 1870, översteg fabriksproduktionen hemmaslöjden i Sverige i mängd. Nu som då, bestod den främsta delen av importerade råvaror. Mycket syddes fortfarande för hand i fabrikerna. Den första riktigt användbara symaskinen tillverkades i USA i mitten av 1800-talet. I Sverige började Huskvarna tillverka den svenska motsvarigheten, år 1873.

Ny revolution och vidare till Asien

En annan viktig revolution inom textilindustrin under den här tiden, som inte får glömmas var de syntetiska färgämnena (som engelsmannen William Perkin var först med), samt alla konstfibrer som började användas. Dessa började ersätta de naturliga ämnena mer och mer. Idag finns det knappt några fabriker inom textilbranschen kvar i Sverige, endast en i Borås. Först var det den västeuropeiska textilindustrin som började konkurrera ut den som fanns i Sverige. Och därefter började låglöneländer konkurrera ut dem. Det har i sin tur lett till att i stort sätt all produktion av kläder idag sker i låglöneländer i Asien.

Reagera!

Idag har du chansen att fram tills ikväll se ett chockande program om hur våra kläder egentligen tillverkas i Indien och Bangladesh. Om alla de drabbade. Där minimilöner ej räcker till, där fackföreningar motarbetas och där folk ständigt drabbas av cancer. Se programmet Korrespondenterna (del 4 av 5) på SVTplay idag! Jag lovar att du inte kommer ångra dig!

 Se programmet här!

Jag har tidigare sett ett flertal dokumentärer om klädindustrin i olika länder. Och man blir varje gång lika chockad över hur våra kläder egentligen tillverkas. Man kan fråga sig själv om det är tänkt att de mänskliga rättigheterna ska vara till för alla, när man ser hur fattiga sömmerskor och bomullsodlare tvingas arbeta minst 12 timmar per dag, 7 dagar i veckan mot en månadslön som är mycket lägre än en dagslön för en arbetare här i Sverige. Vad hände egentligen med de mänskliga rättigheterna? Korrespondenterna visar verkligen i deras dokumentär det vi inte vill se eller veta om, det hårda och omänskliga arbete som ligger bakom de plagg vi varje dag tar på oss.

Långa arbetstider och låg lön

Den vi först får möta i dokumentären är sömmerskan Mino Musamat, som jobbar i en fabrik i staden Dhaka, Bangladesh. Hon bor i ett skjul som står på pålar till traktens avlopp. Hon säger i dokumentären ”Nej, jag trivs inte. Men jag måste bo såhär”. Hon är även orolig för sina barns framtid, då hon inte vill att de ska jobba lika hårt som sömmerska som hon tvingas för att överleva. Mino tvingas varje dag jobba åtminstone 12 timmar och 7 dagar i veckan. Här pratar vi alltså inte om 40 timmars veckor, med 2 dagars rätt till vilodag, som vi i Sverige ser som en självklarhet. Men vad får då Mino betalt i månaden för detta hårda arbete? Varje månad får hon den extremt låga lönen 230 kronor, vilket man inte ens i Bangladesh kan överleva på. För att klara av hyra, skolgång och mat i Bangladesh krävs i alla fall 1000 kr. Men de lagstadgade minimilönerna i Bangladesh är endast mellan 200-300 kr. Hur ska man då kunna lita på att minimilöner räcker till då de inte gör det?

Priserna pressas

Dokumentären skildrar också hur ekologiska bomullsskjortor tillverkas för ett amerikanskt företag. Men trots att bomullen är odlad utan bekämpningsmedel, säger det ingenting om under vilka villkor arbetarna har jobbat. Dessutom är klädkedjorna alltid är på jakt efter så billiga kläder som möjligt, så priserna pressas. Det leder till att klädföretagen ofta har korta kontrakt med fabrikerna, ifall någon annan leverantör bjuder under. Därmed kan det vara svårt för klädföretagen att ha bra koll på hur och var alla deras kläder tillverkats.

Vidare mot Indien

Efter Bangladesh beger sig korrespondenten Lena Sherman till grannlandet Indien. Här får man träffa på Saleena P. som går mot strömmen och jobbar för Aisa Floor Wages, ett företag som jobbar för att förbättra arbetarnas löner och villkor. Det är ett hårt jobb i ett land där fackföreningar motarbetas och ofta förbjuds inne på fabrikerna. Några arbetare på en klädfabrik i staden Gurgon berättar att man får sparken ifall man ber om löneökning, eller om man kommer några få minuter försent. Detta liknar hur det var i Europa för 100 år sedan. Det var på samma sätt folk då fick kämpa för rättvisa löner åt arbetarna, utan att arbetarna blev kränkta eller misshandlade, som Saleena gör idag. Men det är inte lätt då polissystemet är korrupt och då cheferna sällan tar sitt ansvar.

Några riskerar livet och sätter andra i fara

Högre löner hjälper knappast de i första ledet. De som riskerar allt för bomullen och även sätter andra i fara. Gormail Singh, är en 49-årig bomullsodlare, som nu lider av strup- och magcancer. För honom har inte lönen en större betydelse, utan det gift som han varje dag sprutar på odlingen. Bomullen är för övrigt den växt där det används mest kemikalier och gifter. Man får i dokumentären reda på att till 1 kg bomullskläder, har hela 1 kg kemikalier använts. Kemikalierna används till odling, blekning, färgning och efterbehandling. Alla som arbetar med bomullen blir drabbade, så även Gormail. Han säger ”Jag har inget val, för utan bekämpningsmedel får jag ingen skörd”.  Det som gör detta problem ännu större är att giftet i sin tur sipprar ner och förstör grundvattnet, som hela byn livnär sig på. Hela området är farligt att leva i. I nästan varje familj där, finns det någon som, Gormail, lider av cancer eller som har medfödda handikapp. Gormail menar att ”När tiden är inne, så dör man”. Han har helt gett upp hoppet om ett annat liv. Ett liv, där gifter inte är ens vardag. För om inte alla gifter hade använts så hade han och många andra i Indien haft ett bättre grundvatten och cancer och andra sjukdomar skulle inte varit lika vanligt.

Skjortans verkliga pris

Med detta kan man dra slutsatsen att ett dyrare plagg ej nödvändigtvis behöver vara tillverkade under bättre förhållanden. Men betalar du nästan ingenting för skjortan har sömmerskan fått nästan ingenting betalt.

Detta är skjortans verkliga pris, vare sig vi vill se det, veta om det eller inte.

Reagera!