I förra inlägget tog jag upp begreppet ”The race to the bottom” (en tävling där produktionen av kläder flyttas från låglöneland till låglöneland då företag bjuder under varandra), och idag tänkte jag spinna vidare på det uttrycket genom att ta upp och prata om de ekonomiska frizonerna.

Det var på 80-talet som de ekonomiska frizonerna ”EPZ” (Export Processing Zone) tog fart.  Ett avgränsat område inom ett land, med så kallade ”special treatments”. Här råder ofta skattelättnader och låga eller obefintliga tullavgifter. De utländska företagen kan även få hjälp med vatten och el i lokalerna, hjälp med marknadsföring mm.  Syftet med dessa frizoner är att de ska locka till sig utländska investerare och därmed öka tillväxten i landet. So far, so good som det heter, men vad för dessa ”EPZ” med sig?

Nackdelarna med utvecklingen av "EPZ"

Det är ofta förbjudet att organisera sig fackligt i de ekonomiska frizonerna, vilket leder till att arbetarna inte har mycket att säga till om på deras arbetsplats. Lönerna är ofta väldigt låga. En följd av att företagen ständigt vill tillverka så billiga kläder som möjligt, med den billigaste arbetskraften. Så att de kan konkurrera med de andra fabrikerna som ligger i frizonerna. Denna konkurrens kan leda till arbetslöshet i länder och fabriker där arbetskostnaderna är något högre.  Många av arbetarna bor även i frizonerna, där förhållandena är brutala. Flertalet arbetare kan bo på en minimal yta, där alla ens ägodelar förvaras i sängen. Det är även vanligt att arbetarna hämtas i olika byar och sedan körs från sina bostäder i stora lastbilar med öppet flak till fabrikens långa arbetsdagar. Skattelättnaderna leder även till att det blir färre skatteinkomster för landet, som annars hade kunnat gå direkt till invånarna.

Idag finns majoriteten av alla EPZ i de asiatiska länderna, där de flesta finns i Kina. Men det finns även 50 EPZ i Europa. Miljontals människor världen över arbetar i dessa frizoner. Majoriteten av dem är kvinnor.

Olika syn på frizonerna

En engelsk forskare har beskrivit det hela som ”en stor basar där regeringen säljer sitt lands arbetskraft till lägre och lägre pris”. Vilket är sant. Det är varumärkesföretagen som har makten. De har placerat sig som ”grindvakter” mellan konsumenterna och tillverkningsföretagen. De kan bestämma kvalitet på varan, leveranstidpunkt och arbetarnas villkor i sin handling. En annan synpunkt som de svenska textilimportörerna har är att fri handel kommer att ge konsumenterna lägre priser. Vilket inte nödvändigtvis är sant, då extremt låga arbetskostnader inte helt och hållet är svaret för låga priser i handeln. Om det nu trots allt skulle vara så att priserna skulle gå upp något för att arbetarna fått högre lön får man ställa sig den etiska frågan, vad är viktigast? Att sömmerskan fått en någorlunda lön eller att tröjan här kostar 20 kronor mindre? 

Reagera!

Nationer konkurrerar numera ut varandra, på arbetarnas bekostnad. Detta är berättelsen om tävlingen mot botten, som leder till ett katastrofläge.

Från Sverige till Asien

I slutet av 1960-talet började varuhuskedjorna på allvar komma och det var då importen började slå ut de textilfabriker som vi då hade i Sverige. I Norrköpning blev 900 arbetslösa då YFA (textilfabrik) lades ned. Lönerna har alltid och är fortfarande det som driver uppköparna från att byta leverantörer i andra länder. Så, även på 60-talet, då lönerna var lägre ibland annat Portugal, Finland och Italien. I takt med att lönerna ökade även i dessa länder flyttade tillverkningen vidare till extrema låglöneländer i Asien och Sydeuropa, som Kina, Bangladesh, Indien, Vietnamn, Thailand, Rumänien och Turkiet.  

Arbetarna är de som får ta smällen

Detta är början till den ”tävling” mot botten som idag är en vardag för de olika fabrikerna. Tävlingen som man kan kalla det hela går ut på att varumärkesföretagen med olika metoder tvingar ner priserna på tillverkningen. Detta leder till att tillverkningsföretagen i olika länder tvingas konkurrera med varandra om ny order, vilket pressar priserna och arbetarnas löner och förhållanden. Lönesänkningar och uteblivna lönehöjningar samt försämringar av arbetarnas villkor är därför vanligt.

Kambodja för höga löner, trots minimilön på 340 kr

I länder som Kambodja, där lönerna är något högre inom textilbranschen än i länder som Kina (som idag konkurrerar ut många andra länder), råder stor rädsla för att de ska tvingas till nedläggningar i stor skala, då exempelvis Kina konkurrerar. Då ska man även vara medveten om att minimilönen i Kambodja endast motsvarar 340 kr i månaden (och på många fabriker inom just textilbranschen betalas lägre lön ut än den lagstadgade minimilönen). I en omnämnd Oxfamrapport från 2004, redovisas att uppköparna sänkt priserna med mellan 10% och 30% de senaste 10 åren. Lönerna har på dessa år också gått nedåt i stället för vad som vore rimligt, uppåt.

Klädföretagen har makten

Idag finns det nästan inget klädföretag i Nord som äger de fabriker där deras kläder tillverkas i. Istället beställs kläderna från en kedja av flera olika underleverantörer, som då syr kläderna åt dem. Klädföretagen vill åt det billigaste, och säger upp kontrakt med den dyrare fabriken, ifall en annan fabrik bjuder under. Det är klädföretag som H&M, Nike, Adidas, Lindex mm. som har makten över hela kedjan i deras produktion. Men företagen är oftast enbart ute efter stora försäljningsvolymer och vinster, inte hur arbetarna har det på fabrikerna. Snabbare leveranser är också ett problem. Då arbetarna tvingas jobba flertalet timmar över, utan någon övertidsersättning (som de egentligen är garanterade till). Allt för att vi ska ha billiga kläder som följer modet.

Något som inte får glömmas att nämna är alla de miljöpåfrestningar detta bidrar till, då kläderna fraktas ända från Asien.

Frågan är hur mycket priserna kan pressas och hur mycket arbetsförhållandena kan försämras innan vi konsumenter eller de stora företagen reagerar? För detta handlar verkligen om ett ”race to the bottom” med katastrofala effekter.

Reagera!

Människan har i urminnes tider tillverkat kläder på olika sätt. Under lång tid skedde det i hemmen, där kvinnorna i hushållet satt och stickade, spann, vävde och sydde för hand. Det var först under den Industriella revolutionen som startade i England i mitten av 1700-talet, som textilindustrin tog fart. Att nämna är även att textilindustrin var en av de första industribranscher som industrialiserades i världen. Industrialiseringen inleddes i bomullsindustrin och spreds sig sedan vidare till ylle- och linneindustrin.

Urbaniseringen -den drivande faktorn

Det var i takt med att folk flyttade från landet till städerna under Industrialiseringen (p.g.a. att färre behövdes inom jordbruket), som ökade efterfrågan av konsumtionsvaror, så som kläder. I och med urbaniseringen blev det nu svårt med självförsörjning, så stadens ökande befolkning drog sig till de nya fabrikerna. Under 1700-talet började även nya maskiner uppfinnas, som gjorde textilindustrin effektivare och flyttade därmed produktionen från hemmen till fabrikerna.

Nya uppfinningar

År 1733 kom den Flygande Skytteln (uppfunnen av John Kay), som gjorde att vävarna kunde väva snabbare. Detta ledde i sin tur till att spinnarna hade svårt att hänga med, men 1764 kom lösningen, Spinning Jenny (uppfunnen av James Hargeaves). Den användes först i hemmet, men kom sedan att utvecklas och användas i fabrikerna.  År 1764, kom även Water frame (uppfunnen av Richard Arkwright), som var den första vattendrivna spinnmaskinen. Det ökade produktiviteten yttligare. Vidare fördes textilmaskin designen från England till USA av Samuel Slater, år 1789. Därefter spred den sig vidare till övriga Europa.

Textilindustrin i Sverige

I Sverige var det först i mitten av 1800-talet som vi började få en riktig textilindustri. Det var först då som vi hade råd att importera maskiner från Storbritannien. I Sverige var det på vissa geografiska områden som textilfabrikerna anlades. En känd stad inom textilframställning var Borås, men även Göteborg. Norrköping är också en svensk känd stad inom textil, men mer inom ylleindustrin. Först 1870, översteg fabriksproduktionen hemmaslöjden i Sverige i mängd. Nu som då, bestod den främsta delen av importerade råvaror. Mycket syddes fortfarande för hand i fabrikerna. Den första riktigt användbara symaskinen tillverkades i USA i mitten av 1800-talet. I Sverige började Huskvarna tillverka den svenska motsvarigheten, år 1873.

Ny revolution och vidare till Asien

En annan viktig revolution inom textilindustrin under den här tiden, som inte får glömmas var de syntetiska färgämnena (som engelsmannen William Perkin var först med), samt alla konstfibrer som började användas. Dessa började ersätta de naturliga ämnena mer och mer. Idag finns det knappt några fabriker inom textilbranschen kvar i Sverige, endast en i Borås. Först var det den västeuropeiska textilindustrin som började konkurrera ut den som fanns i Sverige. Och därefter började låglöneländer konkurrera ut dem. Det har i sin tur lett till att i stort sätt all produktion av kläder idag sker i låglöneländer i Asien.

Reagera!