Textilindustrin är idag den sjätte mest förorenade industrin i världen. Som ett sken från klar himmel kom den ekologiska bomullen. Den blir alltmer vanlig, men ännu utgör den ekologiska bomullen mindre än 1 % av världens totala bomullsproduktion.

Vad är ekologisk bomull?

För att uppfylla kraven för ekologiskt odlad bomull får inga bekämpningsmedel eller gödningsmedel användas. Istället skall naturliga gödningsmedel användas och kompostering ske. Detta gör att jorden förblir näringsrik till kommande generationer. Trots att mindre än 1 % av världens bomullsproduktion består av ekologisk bomull ökar den alltmer och blir allt vanligare. Idag odlas ekologik bomull i bland annat Peru, Indien och i några länder i Afrika.

”Dödens fält”

Icke-ekologiskt jordbruk skadar inte bara naturen. I Vidarbha i Indien begick 540 bomullsodlare självmord mellan juni 2006 och juni 2007. Alltså mer än ett självmord per dag. Detta p.g.a att odlarna inte kunde betala tillbaka de banklån de tagit för att köpa utsäde, bekämpningsmedel och konstgödsel. I Vidarbha är konstbevattning inte särskilt vanligt, då monsunregnen förser bomullsodlingarna med vatten . Under bra ”regn år” ger konstgödsel mm. höga vinster, men under sämre år då regnet uteblir får odlarna det värre. Att betala tillbaka lånen är helt omöjligt och för många är självmord den enda utvägen. Det är därför bomullsodlingarna i Vidarbha ses som ”dödens fält”.

Räddar liv

Ekologiskt jordbruk kan rädda liv.  Pathubai Rathod, som odlar bomull i Indien, har använt sig av kemikalier sedan 1960, men har nu övergått till ekologiskt jordbruk. Han berättar i rapporten ”Ekologisk bomull: att uppfinna hjulet en gång till” att han använde kospillning som gödningsmedel när han slutade med kemikalier och då kom alla de naturliga rovdjuren tillbaka, även fåglarna och han märkte hur naturen efter hand tog över. För att döda skadeinsekter kan man lika väl använda ko-urin som skadliga kemikalier. Det står alltså helt klart att ekologisk odling räddar både människoliv och naturen runt om.

Fler ekologiska kläder på damsidan

Problemen med hur lätt det är att hitta ekologiska kläder i butikerna kvarstår dock. Organisationen Svenska Konsumenter har i en undersökning kollat på hur miljömärkta kläder visas i butikerna och hur mycket information det finns om dem. Dressmann och JC (som båda hade kläder till herr) föll bort direkt, då deras ekologiska sortiment var så begränsat att det inte gick att göra någon utvärdering. I utvärderingen sägs det även att det verkar som om det finns fler ekologiska plagg på damsidan. De kommer även fram till att det är svårt för kunden att hitta de miljömärkta kläderna då de sällan framhävs med skyltar eller visas i skyltfönstren. De miljömärkta kläderna ingår ofta i resten av kollektionen, de utgör alltså inte en egen sektion i buktiken.

Reagera!

Här i Sverige köper vi i genomsnitt 24 kilo textil per person och år. Detta är en stor ökning från 1994, då vi i snitt köpte 15 kilo. Konsumtionen av textilier verkar inte vara på nedgång, utan snarare tvärt om. Snabbare modetrender och inredningstrender ökar textilkonsumtionen. Bomullen är idag den råvara som används mest till textilier. Hela 40% av alla kläder är i bomull. Att ha på sig en bomullströja är ingen konstighet, men något som många inte tänker på är vilken påfrestning bomullen är för miljön och för de som arbetar med den.

Bomullen växer fram

För en bomullsplanta tar det normalt sett ungefär 7 veckor att gro innan små knoppar börjar växa fram. Dessa knoppar öppnar sig sedan och små blommor växer fram. När blommornas blad sedan vissnar och faller bildas en liten grön omogen boll som består av frön. Det är härifrån bomullsfibrerna växer ut, som får bollen att spricka och en bomullstuss tittar fram. Hela denna process från frö till bomull färdig att plockas tar ungefär 6 månader.

Längs vägen har massor av bekämpningsmedel använts. Av all världens odlings yta, utgör bomullsodlingen 2,4 % av den. Tillskillnad från många andra grödor används oproportionerligt mycket bekämpningsmedel, framförallt insektsmedel. Hela 11 % av världens kemiska bekämpningsmedel och 25 % av världens insektsmedel inom jordbruket används till bomullsodlingarna. Två värstingkemikalier som används är ogräsmedlet parakvat och nervgiftet endosulfan. En liten mängd parakvat är dödligt och inget motgift finns. WHO, World Health Organization, har uppskattat att det varje år dör 40 000 människor som följd av alla bekämpningsmedel. Arbetarna som jobbar på odlingarna är ofta inte skyddade från kemikalierna, utan kommer i direkt kontakt med dem.

Bomullen når textilfabriken –en smutsig historia

Vidare går den plockade bomullen till textilfabrikerna. Även här används många miljö- och hälsofarliga kemikalier. Ett och samma plagg kan gå igenom alla dessa steg: kardning, spinning, klistring, vävning, avklistring, blekning, tvätt, mercerisering och färgning. Som du ser är det många steg. Det är inte alltid det smutsiga vattnet renas från fabrikerna, utan rinner rätt ut i grundvattnet och förgiftar byns dricksvatten. Ett exempel på detta är staden Karur, i södra Indien som har 606 färgningsfabriker, där Sverige är bland de främsta importörerna. Färgningsfabrikerna i Karur är kända för sin starka färg och kraftiga lukt. 3000 ton slam lämnar fabrikerna varje dag och som sedan bara läggs på hög utanför fabrikerna. När regnet sedan faller tränger sig slammet ned i jorden och förgiftar grundvattnet. P.g.a detta råder det stor brist på vatten i Karur. Även Kina är drabbat, där vart tredje vattendrag är allvarligt förorenat och den biologiska mångfalden är hotad. Processer som färgning, tvätt och blekning kräver ofantliga mängder vatten som sedan sipprar ut i vattendragen. Man beräknar att en medelstor anläggning gör av med 600 000 liter vatten varje dag.

Vattenbrist 

Tillsammans med ris och socker är bomullen den mest vattenkrävande grödan. P.g.a att bomull odlas i många torra områden, är konstbevattning vanligt. För att odla ett kilo bomull går det åt mellan 10 000 och 17 000 liter vatten. Till den där bomulls t-shirten du har på dig har det gått åt så mycket som ca 2750 liter vatten. Att det går åt så enorma mängder vatten har lett till vattenbrist och att sjöar och vattendrag krymp ofantligt, framförallt de senaste åren. Aralsjön i Uzbekistan är ett skräckexempel. En gång i tiden tillhörde Aralsjön en av världens fyra största sjöar. Idag är Uzbekistan världens tredje största exportör av bomull. Vilket har lett till att det idag endast återstår 15 % av den dåvarande sjön. Det vatten som finns kvar är dessutom två gånger saltare än havsvatten. Försaltningen har även gjort 44 % av jordbruksmarken obrukbar. Som effekt av all konstbevattning sjunker grundvattennivån på många ställen, medan öknarna bara breder ut sig. Detta är bomullens baksida.

Reagera!

Av det jag tidigare berättat om arbetsförhållandena, så är det uppenbart att pengarna inte går till själva arbetarna på klädfabrikerna. Frågan är då vart pengarna tar vägen längs produktionskedjan? Detta ska undersökas i dagens inlägg.

Billiga och dyra kläder 

En och samma fabrik kan producera kläder för olika märken som både är billiga och dyra. Med detta sagt finns det alltså ingen garanti att dyrare kläder har producerats under bättre omständigheter. Det finns heller ingen garanti för att dyra kläder producerats mer miljövänligt, så länge det inte finns någon ekologisk märkning. Eftersom kläder i olika prisklasser tillverkas i en och samma fabrik, är alltså lönerna för arbetarna generellt sätt densamma, lika låg för de dyra som för de billiga kläderna. Det är lätt att luras av att ett dyrt pris på skjortan kan kopplas ihop med högre löner för de som arbetat med produktionen. Det är därför viktigt att veta att priset på plagget inte säger någonting om hur själva tillverkningsprocessen sett ut.

Vad är det man betalar för?

Om du köper ett märkesplagg är det i regel designen, varumärket och i viss mån kvalitén du betalar för. Om du i stället köper ett billigt plagg från någon budgetkedja kan du samtidigt vara rätt säker på att de som tillverkat det billiga klädesplagget knappt fått någon lön heller.   

Reklam, reklam och åter reklam

Något man inte får glömma är alla pengar som företagen lägger på marknadsföring av sitt eget märke. Detta gäller billiga, som dyra kedjor. Varje dag möts vi av reklam (framförallt nu i juletider), vare sig vi vill det eller inte. Det kan vara på TV, på Internet eller på någon affisch. Mycket av reklamen vi stöter på kommer från olika klädkedjor. Det beror på att det varje år läggs enorma summor på marknadsföring hos klädföretagen. Ett exempel är det kända företaget Nike, som varje år lägger ungefär 8 miljarder kronor på att marknadsföra sitt imperium. Nikes årliga försäljning uppgår till ungefär 82 miljarder, vilket betyder att hela tio procent spenderas på marknadsföring. Det är mycket pengar, med tanke på hur låga löner många arbetare har.

Ett par skor blir till, -vem får biten av kakan?

Enligt en undersökning om arbetskostnaderna för ett par sportskor för 700 kr, som Clean Clothes Campaign gjort visade det sig att lönekostnaderna är så låg som 2:80 svenska kronor per par. Vinsten som fabriken får är ungefär 15 kr av de 700. Transporten går på ca 35 kronor för varje par skor. Av det som är kvar tar Nike, Puma m.fl (som skulle kunna vara de företag som tillverkat skorna) omkrinng 231 kronor och resten, ca 350 kronor, tar butiken som sedan säljer skorna. Av de 231 kronor som ev. Nike eller Puma tar går ungefär 59:90 kronor till marknadsföring och "Nikes" företagsvinst blir ungefär 94:50 kr. Så här kan det se ut i uppdelningen, om vem som får biten av kakan. Grundaren till Nike och idag även företagets VD, Phil Knight, är ingen fattiglapp. Tack vare att Phil Knight grundade Nike, är han idag bland de topp 100 rikaste personerna i världen, med en förmögenhet på omkring 10,4 miljarder dollar (beräknat år 2008).

Kända ansikten tjänar stora pengar

Det är även vanligt att företagen anlitar kända, framstående personer när de ska göra reklam för den nya kollektionen. Nike har bland annat använt sig av golfstjärnan Tiger Woods. Hans kontrakt innebar att han på 5 år fick 800 miljoner kronor från Nike. Det är alltså ingen billig historia att anlita kändisar som reklampelare. Något som kanske kan jämföras med de där ynka kronorna de som sytt kläderna eller gjort skorna tjänat. Man kan i snitt räkna med att för varje sko som tillverkats har sömmerskan tjänat mellan 2-10 kronor.

Bryr sig kändisarna?

Stjärnorna gör alltihop möjligt för företagen, men är kändisarna medvetna om vad de gör reklam för? Bryr de sig, eller är de bara ute efter pengar? Det är klart att stjärnorna är en del av företagets värde. De är ofta hårt knutna till företagens marknadsföring- och försäljningsarbete. Däremot kan det vara svårt för alla idrottsstjärnor och andra kändisar att hålla koll på hur det de gör reklam för producerats, när knappt någon alls, inte ens företaget själv nödvändigtvis har koll.

Varför väljer vi märkeskläder när de är producerade på samma sätt?

För att få svar på frågan får man nog ställa denna fråga till sig själv: ”Varför köper jag märkeskläder?”. Idag verkar det som att alla företag är ute efter ett imageskapande. Man ska känna sig speciell i deras kläder. Sverker Lindström beskriver i sin bok Gränslösa Kläder att dessa märkesnamn är status och ger betydelse. Det har en inbyggd livsstilsfaktor. Själva produkten, varifrån den kommer och hur den har tillverkats tycks få allt mindre betydelse.

Reagera!

Hur mycket bryr sig klädföretagen? Den frågan kan man få svar på i Råd & Röns (Sveriges Konsumenters tidskrifts) granskning från augusti 2007. Där granskade de några av våra vanliga klädkedjor här i Sverige. Resultatet blev väldigt varierande, med vissa företag i toppen, med höga poäng, så som H&M, Mango, Zara och Vero Moda. Någonstans i mitten, med något lägre resultat hamnade Dressmann, Mexx, Kappahl och MQ. I botten hamnade Lindex, Benetton och Esprit. Esprit samlade bara ihop 4 poäng i granskningen, jämfört med H&M:s 73 poäng. Det är uppenbart att det finns stora skillnader mellan företagen i deras engagemang och ansvarstagande. Trots detta är ingen klädkedja riktigt bra när det gäller miljöarbete och etisktarbete, även om vissa har kommit en bit längre på vägen.

Det Råd & Rön granskade var:

• företagets vilja att svara på frågor
• om företagen har en uppförandekod (se mer om uppförandekoder i förra inlägget)
• om uppförandekoden är utformad på ett bra sätt
• om och hur företagen arbetar med miljöfrågor
• om det finns miljö- eller etikmärkta varor i företagets sortiment

Alltså gäller granskningen kort och gott om i vilken grad företagen kontrollerar sin produktionskedja när det gäller miljö och arbetarnas rättigheter. De som granskat företagen har inte besökt själva företaget, men gjort omfattande research utöver de frågor som ställts till företaget.

Vad blev resultatet?

Alla företag i granskningen har en lång väg kvar innan deras kläder kan kallas för ”etiska alternativ”, även de företagen med bäst resultat. Inget företag har heller full koll på sin produktionskedja (d.v.s. koll på alla underleverantörer). Företagens sätt att köpa in kläder går ofta emot deras uppförandekoder. Det kanske inte är så konstigt att H&M fick bra betyg, med tanke på att det är det största klädföretaget i Europa och har i över 10 års tid granskats och utsatts för press. Därmed har de utvecklat sitt policyarbete. Både Mango och Vero Moda har fått bra betyg, delvis p.g.a att de redovisat alla sina underleverantörer. Lindex och Esprit däremot ville inte i Råd & Röns undersökning svara på de frågor som skickats till dem. Det finns heller ingen som helst tillgänglig information om något miljö- eller etikarbete för Esprit. I granskningen sägs det om Esprit, som fått så dåligt resultat, att ”frågan är om vi konsumenter överhuvudtaget ska stiga in i deras butiker innan företaget vaknar upp och börjar ta miljö- och etikarbetet på allvar”. Föreningen Rena Kläder har tidigare kontaktat Esprit för att påpeka allvarliga kränkningar hos företagets underleverantörer, men Esprit har inte agerat.

Uppförandekoderna får underkänt och räcker ej till

Idag har i stort sätt alla företag en uppförandekod (skriftliga regler, antaget av företaget själv). 10 utav de 11 granskade företagen har en bra uppförandekod. Benetton har en etisk uppförandekod, men den får underkänt. Detta innebär bl.a att underleverantörerna måste kontrolleras.  H&M, Mango, Mexx, Vero Moda och Zara har skrivet i deras kod att alla underleverantörer skall kontrolleras. Några klädkedjor (Dessmann, Kapp-Ahl, Lindex och MQ) har en uppförandekod som säger att endast vissa underleverantörer skall kontrolleras. Esprit har en uppförandekod, men kontrollerar den inte. Det finns många problem med kontrollerna, bl. a. är förekomsten av förfalskade tidkort och id-handlingar av de arbetande vanligt. Vissa företag låter enbart visa delar av fabriken, när större delen av produktionen sker på andra ställen. Anledningen till att inköpsmetoderna går emot företagets uppförandekod är att företagen pressar priserna så mycket och vill ha snabba leveranser för att följa modet, så att det blir omöjligt för underleverantörerna att leva upp till företagets uppförandekoder. Detta tyder på att uppförandekoder inte räcker till.  Ett exempel som nämns i granskningen är att en textilarbetare i Pakistan endast tjänar cirka 0,19 euro i timmen (= 1,75 kronor). Lönerna motsvarar endast 1 % av klädernas försäljningspris. Kanske något att tänka på nästa gång man köper ett nytt plagg.

Miljöproblem

Mycket fossila bränslen, vatten och för att inte tala om alla bekämpningsmedel som används vid tillverkningen av kläder. En uppskattning av organisationen Environmental Justice Fondation går det åt hela ett kilo bekämpningsmedel för varje hektar bomull. Mellan 25 och 77 miljoner jordbruksarbetare runt om i världen är akut förgiftade av bekämpningsmedlen.

Detta är vad företagen gör/inte gör för att motverka bland annat miljöproblemen:

•  H&M sätter varje år upp mål för att minska miljöpåverkan
•  Mango och Vero Moda har en omfattande policy vad gäller farliga kemikalier
•  Kapp-Ahl, Zara och Mango utvärderar miljöarbetet
•  H&M och Kapp-Ahl är de enda företag som har någon form av miljömärkning
•  Ingen av företagen har någon rättvisemärkning 

Slutsatser av granskningen

Flerpartsinitiativ är viktigt (d.v.s. att fackföreningar, människorättsorganisationer och företag har möten där de utbyter erfarenheter om miljö- och etikfrågor). De klädekedjor som redan har detta fick högre resultat i granskningen. Några av dem är H&M, Zara, Dressmann och Kapp-Ahl. När det gäller miljön är det bra att köpa miljömärkta kläder och helst dessutom rättvisemärkta, men detta finns det brist på hos många klädkedjor. Rättvisemärkta kläder är nästan helt obefintliga.

Slutsatsen i granskningen var att förbättringar inom klädtillverkningen inte kan ske förrän tillverkarna inser att deras inköpsmetoder orsakar arbetarnas hårda villkor.

Vill du se hela resultatet eller läsa mer om granskningen? Klicka HÄR!

Reagera!

Vad är uppförandekoder och vad är de till för?

En uppförandekod eller ”Codes of Conduct” som det även kallas, är skriftliga regler för företags verksamhet. Uppförandekoderna antas av företaget själv och är inget måste. Orsaken till att många börjat använda sig av detta är att människorättsorganisationer och fackföreningar mm. uppmärksammat arbetarnas missförhållanden.  Det är vanligt att företag använder dessa för att försäkra konsumenterna om att företaget tar ansvar. Man kan med uppförandekoderna jämföra företags ambitioner och ansvarstagande.  Det är även viktigt att uppförandekoden efterföljs av både inköpande företag, leverantör och underleverantörer.

En uppförandekod bör utgå från dessa punkter (som ILO, den Internationella Arbetsorganisationen tagit fram):

• Rätten till fackföreningsfrihet
• Förbud mot barnarbete och tvångsarbete
• Förbud mot diskriminering
• Försäkran om reglerad arbetstid
• Riktiga anställningar
• En säker arbetsmiljö
• Korrekta löner skall garanteras

Idag finns det omkring tiotusen antagna uppförandekoder av de multinationella företagen. Jeans märket Levi’s Strauss var det första företag i raden som utformade en kod, 1992. H&M kom med sin uppförandekod, några år senare, nämligen 1998.

Är detta då något som efterföljs?

För att se till att dessa efterföljs sker både kontroller som görs av inköpande företag (såsom H&M) och dels genom att en oberoende part gör en kontroll. Kontrollerna ska ske både annonserande och oannonserade, för att få en verklig inblick i situationen på fabriken. Att förväntas lita på att företagen sköter sitt jobb, är mycket begärt, då uppförandekoderna bara är ord på papper. Man berättar sällan för utomstående vilka brott mot uppförandekoden som företaget stridit mot.

Eftersom företaget själv ensidigt antagit koden, har arbetarna inte haft något som helst inflytande. Många arbetare är heller inte medvetna om att det ens finns någon uppförandekod. Detta gör problemet mer komplicerat.  

Uppförandekoderna förbättrar sakta arbetarnas villkor och förhållanden, men även rapporter inifrån låglöneländerna tyder på att detta går mycket sakta, om det alls sker någon förändring. Barnarbete, med falska legitimationer (som nämnts i tidigare inlägg) sker på flera fabriker runtom i världen. Fackföreningar förbjuds, vilket förhindrar arbetarna att överhuvudtaget påverka deras löner och förhållanden.

"Synliga" och "osynliga" problem

Enligt vad som står på Rena Kläders hemsida, funkar koderna bra när det gäller ”synliga” problem på arbetsplatsen (såsom antalet toaletter, ventilationssystem etc.), men mindre bra, eller oföränderligt när det gäller ”osynliga” problem (såsom anti-fackliga metoder och sexuella trakasserier). Det är även så att för att kunna kontrollera effektivt ifall dessa uppförandekoder efterföljs krävs att arbetarna kan sluta avtal med arbetsgivaren. Detta är idag ofta en omöjlighet, då arbetarna sparkas så fort de öppnar munnen för att klaga på något. Ett annat problem för leverantören, är den hårda tidspressen på att kläderna skall vara levererade i tid till ett så billigt pris som möjligt. Detta gör det svårt, om än helt omöjligt för leverantören att efterleva uppförandekoden.

Man kan som slutsats av detta säga att uppförandekoderna är en bra vision, ett steg i rätt riktning och det finns de företag (även om alla inte är representerade) som följer dem, och gör riktiga kontroller. Fast det är en lång väg kvar att gå för många företag (läs vidare om detta i mitt kommande inlägg) och för de företag är nog bara uppförandekoderna ett sätt att framstå som ambitiösare än vad de egentligen är, d.v.s ett rent ut sagt PR-trick.

Reagera!