"I november 2003 dömdes åtta personer för att de försökt starta en facklig förening i Kina. Två av dem fick sexton respektive åtta års fängelse för omstörtande verksamhet" (Lindström, Sverker: Gränslösa Kläder, 2004, s.45)

Detta är inte ovanligt. På flera fabriker runt om i världen (inte minst i de tidigare nämnda ekonomiska frizonerna) motarbetas fackliga organisationer. Där är idag fri facklig organisation inte en mänsklig rättighet. Kina som nämns ovan, kan beskrivas som ”landet där både facket finns och är förbjudet”.

I Kina är fria fackliga föreningar förbjudet. Kina är dessutom det land som producerar mest kläder. Men även i andra länder där fackföreningar är tillåtna, motarbetas de. Det är helt enkelt svårt för arbetarna att kräva sin rätt, då det genast uppstår svårigheter. Men vad säger då lagen? Enligt ILO (International Labour Organisation), vilket är FN:s organ för arbetsmarknadsfrågor, ska det finnas föreningsfrihet och skydd för rätten att organisera sig. Man skall även ha rätt att organisera och förhandla kollektivt. Detta är något som sällan följs i Kina.

Arbetarna i botten på varuförsäljningkedjan blir offren. Att nämna är, Bangladesh där det finns över 2400 syfabriker och där troligen mindre än 10% av arbetarna är med i fackföreningar. Vad är då fackföreningar bra för då? Fackföreningar kan kräva skadestånd vid varje avskedande. Vilket ger arbetarna möjligheten att klaga på de problem som finns utan att riskera att få sparken. De har också rätt till betald semester och extra betalt vid övertidsarbete.

Ett annat exempel på då fackföreningar motarbetas presenteras i en intervju som Rena Kläder gjorde år 2004. Fabriksarbetaren Hamdani, som jobbar på fabriken Panarub i Indonesien berättade då om deras villkor. Arbetstiderna var långa och lönen var svår att klara sig på. Han och andra arbetare på fabriken bestämde sig för att gå samman för att bilda en fackförening. Detta kan vara farligt i Indonesien, då diskriminering av dem som går med i facket är vanligt. Många är därför rädda för att gå med. Hamdani gav dock inte upp, vilket ledde till att även han blev trakasserad av fabriksledningen. Det slutade med att han fick sparken, sommaren 2003. Men med mycket support från konsumenter i Norden blev Hamdani åter anställd 2004.

Detta visar att vi som konsumenter faktiskt kan påverka genom demonstrationer och annat support. Om vi kräver att arbetarna ska kunna organisera sig fackligt, kan det bli ändring!

Reagera!

Genomsnittslöner per arbetad timme, SEK:

Tyskland                                 117

USA                                        85

Spanien                                  50

Mexiko                                   17

Polen                                      16

Dominikanska Republiken     12:70

Honduras                               11:60

Estland                                   10

Mauritius                                9:60

Colombia                               7:20

Nicaragua                              6:80

Ryssland                                5:30

Haiti                                       3:80

Kina                                       3:70

Indien                                    2:90

Pakistan                                2:30

Etiopien                                 2:20

Bangladesh                           2:20

Vietnam                                 1:70

Indonesien                            1:60

Källa : Gränslösa Kläder av Sverker Lindström, bokförlaget Atlas 2004 

Vad säger tabellen?

Skillnaden mellan Tyskland och Indonesien är enorm. Här ser man svart på vitt att lönerna varierar något väldigt mellan olika länder. Sverige finns inte representerad eftersom det inte finns någon klarlagd lönestatistik för textilbranschen i Sverige, men skulle troligtvis ligga någonstans mellan Tyskland och USA. Många länder finns representerade, och kanske de mest intressanta är väl Kina, Indien och Bangladesh. Även Vietnam, Indonesien och Pakistan är intressanta länder. I dessa sex länder sker den största produktionen av våra kläder idag. Det är bara att gå in i en H&M butik och kolla på lapparna i kläderna efter deras ursprungsland och det kommer med stor sannolikhet vara något av dessa sex länder. När man ser en sådan här tabell måste man alltid ha klart för sig att det bara är ett genomsnitt. Det kommer alltid finnas de som tjänar mer och de som tjänar mindre än det som anges. Men de slutsatser man kan dra av denna tabell är att vi har låtit lägga produktionen av våra kläder i de länder där det är som billigast arbetskraft. Det är med Kina i spetsen, de asiatiska länderna som konkurrerar mest. Frågan man däremot får ställa sig är om ens en sömmerska i Indonesien klarar sig på en snittlön på 1:60 svenska kronor?

Reagera!

I en textilfabrik i Dongguan City i Guangdong-provinsen i Kina arbetar cirka 6000 arbetare. Företaget har bl. a. haft kontrakt med Reebok, Fila och Clarks. Enligt en rapport publicerad av China Labor Watch, bryter företaget mot flera lagar och regler i Kina. Det rapporterades att sexuella trakasserier och barnarbete förekommer. Det går till så att unga kvinnor förses med falska legitimationer. En av dem som avslöjades tog sitt liv.

Lönen ligger under kinesisk lagstadgad minimilön och arbetstiden ligger på minst 60 timmar i veckan, sex dagar i veckan. Enligt kinesisk lag tillåts max 40 timmar. Det håra tempot på fabriken ledde även till att fyra unga kvinnor begick självmord under loppet av några månader.

I en annan fabrik i Kina med 1500 arbetare, som ägs av Li & Feng  Trademark Manufacturing Ldt  rapporterades att arbetarna tvingats arbeta 7 dagar i veckan, 13 timmar varje dag under högsäsongen. Vissa har tvingats arbeta 50 dagar i sträck utan en enda vilodag. Man kan säga att de i praktiken är instängda under denna långa arbetsdag. För att lämna fabriken, bara för en kort stund, måste de ha ett särskilt tillstånd.

Detta är exempel på arbetsförhållanden från 2 olika textilfabriker från det stora landet i öst, som i dag är det land som kraftigast konkurrerar ut alla andra länder på textilmarknaden. 

En vardag för många, en overklighet för oss!

Reagera!

I Aktuellt på SVT rapporterades den 12 april 2005, att dygnet innan, klockan ett på natten, att en fabrik vid namn Spectrum Sweater rasat ihop i Bangladesh. Detta företag producerade kläder till kända europeiska företag som Zara och Carrefour. Runt 300 arbetare jobbade nattskiftet den natten och befann sig i fabriken. Av dem dog 73. Detta var inte första gången som arbetare vid fabriken kommit till skada, men absolut den värsta dittills. Tre dagar före olyckan avled en kvinna efter en allvarlig brännskada orsakad av kokande vatten i fabriken. Fler olyckor förekom även, bl. a. tre månader före då åter en kvinna skadades av kraftiga el-chocker, då hennes kläder trasslades in i el-ledningar.

Osäker plats att arbeta på

 Arbetsmiljön och säkerheten är på många textilfabriker under all kritik. Indirekt kan våra kläder döda andra människor. Det här är ett exempel på det.

Reagera!

 ”En ny tid har brutit in, eller mera korrekt uttryckt, den gamla tiden har på sätt och vis kommit tillbaka. Tillverkningen sker återigen i sådana fabriksmiljöer som det tagit hundra år av facklig kamp och organisationsbyggande i de rika länderna att förmänskliga.” (Lindström, Sverker: Gränslösa Kläder 2004, s. 21)

Med detta citat tänkte jag komma in på Sweatshops eller Maquilas fabrikerna som de även kallas. För att kort beskriva vad Sweatshop innebär är att kalla det hela för slavarbete eller ”utsvettning” av de arbetande. Det berättas om löner som inte når upp till den lagstadgade minimilönnivån (som i sig är oerhört låg), att det fifflas med lönen, att den hålls inne eller ej betalas ut i tid, vilket får stora konsekvenser för fabriksarbetarna. Fackföreningar motarbetas, om de ens existerar. Minderåriga har visat sig jobba på en del Sweatshopfabriker, trots att 18 år krävs för arbete i textilbranschen enligt lag. Då har ofta förfalskningar av deras identitet använts för att allt ska verka normalt, då kontroller sker. Förekomsten av psykiska eller fysiska bestraffningar och sexuella trakasserier i denna kvinnobransch som textilindustrin är, är heller inte helt ovanligt.

Urusel arbetsmiljö

Arbetsmiljön och säkerheten är på många fabriker runt om i Asien under all kritik. T.ex stängda utrymningsvägar, bullriga maskiner utan att arbetarna garanteras hörselskydd, användning av farliga kemikalier utan rätt skyddsutrustning.  Förbud mot toalettbesök och påtvingade övertidsarbete, utan extra ersättning. Allt för att göra produktionen av våra kläder så effektiv och billig som möjligt. Tänk dig själv att inte få gå på toan när du tvingas jobba upp emot 19 timmar/ dygn, vilket har hänt på vissa fabriker. Är det hållbart och är vi som enligt citatet ovan tillbaka på ruta ett igen?

Listan kan göras lång om vad som förekommer i dessa Sweatshopfabriker. Det är även så att många svenska kedjor använder sig av sådana här underleverantörer.

Sweatshops en nödvändighet?

Enligt kunniga är detta Sweatshop-system inte en nödvändighet för att vi som konsumenter ska kunna köpa billigare kläder här i väst. Att höja deras löner och arbetsmiljö kostar inte så himla mycket. Ett exempel är från en av sportmärket Nikes upphandlingar i Dominikanska Republiken där arbetskostnaden för en t-shirt låg på ynka 65 öre. Denna tröja såldes sedan i USA och övriga världen för ungefär 170 kr. För att öka arbetarnas löner med 100% krävs endast 65 öre per t-shirt. Något att ha i tanken då, man vill förändra detta ”djävulens system”.

Reagera!