Vad är uppförandekoder och vad är de till för?

En uppförandekod eller ”Codes of Conduct” som det även kallas, är skriftliga regler för företags verksamhet. Uppförandekoderna antas av företaget själv och är inget måste. Orsaken till att många börjat använda sig av detta är att människorättsorganisationer och fackföreningar mm. uppmärksammat arbetarnas missförhållanden.  Det är vanligt att företag använder dessa för att försäkra konsumenterna om att företaget tar ansvar. Man kan med uppförandekoderna jämföra företags ambitioner och ansvarstagande.  Det är även viktigt att uppförandekoden efterföljs av både inköpande företag, leverantör och underleverantörer.

En uppförandekod bör utgå från dessa punkter (som ILO, den Internationella Arbetsorganisationen tagit fram):

• Rätten till fackföreningsfrihet
• Förbud mot barnarbete och tvångsarbete
• Förbud mot diskriminering
• Försäkran om reglerad arbetstid
• Riktiga anställningar
• En säker arbetsmiljö
• Korrekta löner skall garanteras

Idag finns det omkring tiotusen antagna uppförandekoder av de multinationella företagen. Jeans märket Levi’s Strauss var det första företag i raden som utformade en kod, 1992. H&M kom med sin uppförandekod, några år senare, nämligen 1998.

Är detta då något som efterföljs?

För att se till att dessa efterföljs sker både kontroller som görs av inköpande företag (såsom H&M) och dels genom att en oberoende part gör en kontroll. Kontrollerna ska ske både annonserande och oannonserade, för att få en verklig inblick i situationen på fabriken. Att förväntas lita på att företagen sköter sitt jobb, är mycket begärt, då uppförandekoderna bara är ord på papper. Man berättar sällan för utomstående vilka brott mot uppförandekoden som företaget stridit mot.

Eftersom företaget själv ensidigt antagit koden, har arbetarna inte haft något som helst inflytande. Många arbetare är heller inte medvetna om att det ens finns någon uppförandekod. Detta gör problemet mer komplicerat.  

Uppförandekoderna förbättrar sakta arbetarnas villkor och förhållanden, men även rapporter inifrån låglöneländerna tyder på att detta går mycket sakta, om det alls sker någon förändring. Barnarbete, med falska legitimationer (som nämnts i tidigare inlägg) sker på flera fabriker runtom i världen. Fackföreningar förbjuds, vilket förhindrar arbetarna att överhuvudtaget påverka deras löner och förhållanden.

"Synliga" och "osynliga" problem

Enligt vad som står på Rena Kläders hemsida, funkar koderna bra när det gäller ”synliga” problem på arbetsplatsen (såsom antalet toaletter, ventilationssystem etc.), men mindre bra, eller oföränderligt när det gäller ”osynliga” problem (såsom anti-fackliga metoder och sexuella trakasserier). Det är även så att för att kunna kontrollera effektivt ifall dessa uppförandekoder efterföljs krävs att arbetarna kan sluta avtal med arbetsgivaren. Detta är idag ofta en omöjlighet, då arbetarna sparkas så fort de öppnar munnen för att klaga på något. Ett annat problem för leverantören, är den hårda tidspressen på att kläderna skall vara levererade i tid till ett så billigt pris som möjligt. Detta gör det svårt, om än helt omöjligt för leverantören att efterleva uppförandekoden.

Man kan som slutsats av detta säga att uppförandekoderna är en bra vision, ett steg i rätt riktning och det finns de företag (även om alla inte är representerade) som följer dem, och gör riktiga kontroller. Fast det är en lång väg kvar att gå för många företag (läs vidare om detta i mitt kommande inlägg) och för de företag är nog bara uppförandekoderna ett sätt att framstå som ambitiösare än vad de egentligen är, d.v.s ett rent ut sagt PR-trick.

Reagera!

"I november 2003 dömdes åtta personer för att de försökt starta en facklig förening i Kina. Två av dem fick sexton respektive åtta års fängelse för omstörtande verksamhet" (Lindström, Sverker: Gränslösa Kläder, 2004, s.45)

Detta är inte ovanligt. På flera fabriker runt om i världen (inte minst i de tidigare nämnda ekonomiska frizonerna) motarbetas fackliga organisationer. Där är idag fri facklig organisation inte en mänsklig rättighet. Kina som nämns ovan, kan beskrivas som ”landet där både facket finns och är förbjudet”.

I Kina är fria fackliga föreningar förbjudet. Kina är dessutom det land som producerar mest kläder. Men även i andra länder där fackföreningar är tillåtna, motarbetas de. Det är helt enkelt svårt för arbetarna att kräva sin rätt, då det genast uppstår svårigheter. Men vad säger då lagen? Enligt ILO (International Labour Organisation), vilket är FN:s organ för arbetsmarknadsfrågor, ska det finnas föreningsfrihet och skydd för rätten att organisera sig. Man skall även ha rätt att organisera och förhandla kollektivt. Detta är något som sällan följs i Kina.

Arbetarna i botten på varuförsäljningkedjan blir offren. Att nämna är, Bangladesh där det finns över 2400 syfabriker och där troligen mindre än 10% av arbetarna är med i fackföreningar. Vad är då fackföreningar bra för då? Fackföreningar kan kräva skadestånd vid varje avskedande. Vilket ger arbetarna möjligheten att klaga på de problem som finns utan att riskera att få sparken. De har också rätt till betald semester och extra betalt vid övertidsarbete.

Ett annat exempel på då fackföreningar motarbetas presenteras i en intervju som Rena Kläder gjorde år 2004. Fabriksarbetaren Hamdani, som jobbar på fabriken Panarub i Indonesien berättade då om deras villkor. Arbetstiderna var långa och lönen var svår att klara sig på. Han och andra arbetare på fabriken bestämde sig för att gå samman för att bilda en fackförening. Detta kan vara farligt i Indonesien, då diskriminering av dem som går med i facket är vanligt. Många är därför rädda för att gå med. Hamdani gav dock inte upp, vilket ledde till att även han blev trakasserad av fabriksledningen. Det slutade med att han fick sparken, sommaren 2003. Men med mycket support från konsumenter i Norden blev Hamdani åter anställd 2004.

Detta visar att vi som konsumenter faktiskt kan påverka genom demonstrationer och annat support. Om vi kräver att arbetarna ska kunna organisera sig fackligt, kan det bli ändring!

Reagera!

Genomsnittslöner per arbetad timme, SEK:

Tyskland                                 117

USA                                        85

Spanien                                  50

Mexiko                                   17

Polen                                      16

Dominikanska Republiken     12:70

Honduras                               11:60

Estland                                   10

Mauritius                                9:60

Colombia                               7:20

Nicaragua                              6:80

Ryssland                                5:30

Haiti                                       3:80

Kina                                       3:70

Indien                                    2:90

Pakistan                                2:30

Etiopien                                 2:20

Bangladesh                           2:20

Vietnam                                 1:70

Indonesien                            1:60

Källa : Gränslösa Kläder av Sverker Lindström, bokförlaget Atlas 2004 

Vad säger tabellen?

Skillnaden mellan Tyskland och Indonesien är enorm. Här ser man svart på vitt att lönerna varierar något väldigt mellan olika länder. Sverige finns inte representerad eftersom det inte finns någon klarlagd lönestatistik för textilbranschen i Sverige, men skulle troligtvis ligga någonstans mellan Tyskland och USA. Många länder finns representerade, och kanske de mest intressanta är väl Kina, Indien och Bangladesh. Även Vietnam, Indonesien och Pakistan är intressanta länder. I dessa sex länder sker den största produktionen av våra kläder idag. Det är bara att gå in i en H&M butik och kolla på lapparna i kläderna efter deras ursprungsland och det kommer med stor sannolikhet vara något av dessa sex länder. När man ser en sådan här tabell måste man alltid ha klart för sig att det bara är ett genomsnitt. Det kommer alltid finnas de som tjänar mer och de som tjänar mindre än det som anges. Men de slutsatser man kan dra av denna tabell är att vi har låtit lägga produktionen av våra kläder i de länder där det är som billigast arbetskraft. Det är med Kina i spetsen, de asiatiska länderna som konkurrerar mest. Frågan man däremot får ställa sig är om ens en sömmerska i Indonesien klarar sig på en snittlön på 1:60 svenska kronor?

Reagera!

I en textilfabrik i Dongguan City i Guangdong-provinsen i Kina arbetar cirka 6000 arbetare. Företaget har bl. a. haft kontrakt med Reebok, Fila och Clarks. Enligt en rapport publicerad av China Labor Watch, bryter företaget mot flera lagar och regler i Kina. Det rapporterades att sexuella trakasserier och barnarbete förekommer. Det går till så att unga kvinnor förses med falska legitimationer. En av dem som avslöjades tog sitt liv.

Lönen ligger under kinesisk lagstadgad minimilön och arbetstiden ligger på minst 60 timmar i veckan, sex dagar i veckan. Enligt kinesisk lag tillåts max 40 timmar. Det håra tempot på fabriken ledde även till att fyra unga kvinnor begick självmord under loppet av några månader.

I en annan fabrik i Kina med 1500 arbetare, som ägs av Li & Feng  Trademark Manufacturing Ldt  rapporterades att arbetarna tvingats arbeta 7 dagar i veckan, 13 timmar varje dag under högsäsongen. Vissa har tvingats arbeta 50 dagar i sträck utan en enda vilodag. Man kan säga att de i praktiken är instängda under denna långa arbetsdag. För att lämna fabriken, bara för en kort stund, måste de ha ett särskilt tillstånd.

Detta är exempel på arbetsförhållanden från 2 olika textilfabriker från det stora landet i öst, som i dag är det land som kraftigast konkurrerar ut alla andra länder på textilmarknaden. 

En vardag för många, en overklighet för oss!

Reagera!

I Aktuellt på SVT rapporterades den 12 april 2005, att dygnet innan, klockan ett på natten, att en fabrik vid namn Spectrum Sweater rasat ihop i Bangladesh. Detta företag producerade kläder till kända europeiska företag som Zara och Carrefour. Runt 300 arbetare jobbade nattskiftet den natten och befann sig i fabriken. Av dem dog 73. Detta var inte första gången som arbetare vid fabriken kommit till skada, men absolut den värsta dittills. Tre dagar före olyckan avled en kvinna efter en allvarlig brännskada orsakad av kokande vatten i fabriken. Fler olyckor förekom även, bl. a. tre månader före då åter en kvinna skadades av kraftiga el-chocker, då hennes kläder trasslades in i el-ledningar.

Osäker plats att arbeta på

 Arbetsmiljön och säkerheten är på många textilfabriker under all kritik. Indirekt kan våra kläder döda andra människor. Det här är ett exempel på det.

Reagera!

 ”En ny tid har brutit in, eller mera korrekt uttryckt, den gamla tiden har på sätt och vis kommit tillbaka. Tillverkningen sker återigen i sådana fabriksmiljöer som det tagit hundra år av facklig kamp och organisationsbyggande i de rika länderna att förmänskliga.” (Lindström, Sverker: Gränslösa Kläder 2004, s. 21)

Med detta citat tänkte jag komma in på Sweatshops eller Maquilas fabrikerna som de även kallas. För att kort beskriva vad Sweatshop innebär är att kalla det hela för slavarbete eller ”utsvettning” av de arbetande. Det berättas om löner som inte når upp till den lagstadgade minimilönnivån (som i sig är oerhört låg), att det fifflas med lönen, att den hålls inne eller ej betalas ut i tid, vilket får stora konsekvenser för fabriksarbetarna. Fackföreningar motarbetas, om de ens existerar. Minderåriga har visat sig jobba på en del Sweatshopfabriker, trots att 18 år krävs för arbete i textilbranschen enligt lag. Då har ofta förfalskningar av deras identitet använts för att allt ska verka normalt, då kontroller sker. Förekomsten av psykiska eller fysiska bestraffningar och sexuella trakasserier i denna kvinnobransch som textilindustrin är, är heller inte helt ovanligt.

Urusel arbetsmiljö

Arbetsmiljön och säkerheten är på många fabriker runt om i Asien under all kritik. T.ex stängda utrymningsvägar, bullriga maskiner utan att arbetarna garanteras hörselskydd, användning av farliga kemikalier utan rätt skyddsutrustning.  Förbud mot toalettbesök och påtvingade övertidsarbete, utan extra ersättning. Allt för att göra produktionen av våra kläder så effektiv och billig som möjligt. Tänk dig själv att inte få gå på toan när du tvingas jobba upp emot 19 timmar/ dygn, vilket har hänt på vissa fabriker. Är det hållbart och är vi som enligt citatet ovan tillbaka på ruta ett igen?

Listan kan göras lång om vad som förekommer i dessa Sweatshopfabriker. Det är även så att många svenska kedjor använder sig av sådana här underleverantörer.

Sweatshops en nödvändighet?

Enligt kunniga är detta Sweatshop-system inte en nödvändighet för att vi som konsumenter ska kunna köpa billigare kläder här i väst. Att höja deras löner och arbetsmiljö kostar inte så himla mycket. Ett exempel är från en av sportmärket Nikes upphandlingar i Dominikanska Republiken där arbetskostnaden för en t-shirt låg på ynka 65 öre. Denna tröja såldes sedan i USA och övriga världen för ungefär 170 kr. För att öka arbetarnas löner med 100% krävs endast 65 öre per t-shirt. Något att ha i tanken då, man vill förändra detta ”djävulens system”.

Reagera!

I förra inlägget tog jag upp begreppet ”The race to the bottom” (en tävling där produktionen av kläder flyttas från låglöneland till låglöneland då företag bjuder under varandra), och idag tänkte jag spinna vidare på det uttrycket genom att ta upp och prata om de ekonomiska frizonerna.

Det var på 80-talet som de ekonomiska frizonerna ”EPZ” (Export Processing Zone) tog fart.  Ett avgränsat område inom ett land, med så kallade ”special treatments”. Här råder ofta skattelättnader och låga eller obefintliga tullavgifter. De utländska företagen kan även få hjälp med vatten och el i lokalerna, hjälp med marknadsföring mm.  Syftet med dessa frizoner är att de ska locka till sig utländska investerare och därmed öka tillväxten i landet. So far, so good som det heter, men vad för dessa ”EPZ” med sig?

Nackdelarna med utvecklingen av "EPZ"

Det är ofta förbjudet att organisera sig fackligt i de ekonomiska frizonerna, vilket leder till att arbetarna inte har mycket att säga till om på deras arbetsplats. Lönerna är ofta väldigt låga. En följd av att företagen ständigt vill tillverka så billiga kläder som möjligt, med den billigaste arbetskraften. Så att de kan konkurrera med de andra fabrikerna som ligger i frizonerna. Denna konkurrens kan leda till arbetslöshet i länder och fabriker där arbetskostnaderna är något högre.  Många av arbetarna bor även i frizonerna, där förhållandena är brutala. Flertalet arbetare kan bo på en minimal yta, där alla ens ägodelar förvaras i sängen. Det är även vanligt att arbetarna hämtas i olika byar och sedan körs från sina bostäder i stora lastbilar med öppet flak till fabrikens långa arbetsdagar. Skattelättnaderna leder även till att det blir färre skatteinkomster för landet, som annars hade kunnat gå direkt till invånarna.

Idag finns majoriteten av alla EPZ i de asiatiska länderna, där de flesta finns i Kina. Men det finns även 50 EPZ i Europa. Miljontals människor världen över arbetar i dessa frizoner. Majoriteten av dem är kvinnor.

Olika syn på frizonerna

En engelsk forskare har beskrivit det hela som ”en stor basar där regeringen säljer sitt lands arbetskraft till lägre och lägre pris”. Vilket är sant. Det är varumärkesföretagen som har makten. De har placerat sig som ”grindvakter” mellan konsumenterna och tillverkningsföretagen. De kan bestämma kvalitet på varan, leveranstidpunkt och arbetarnas villkor i sin handling. En annan synpunkt som de svenska textilimportörerna har är att fri handel kommer att ge konsumenterna lägre priser. Vilket inte nödvändigtvis är sant, då extremt låga arbetskostnader inte helt och hållet är svaret för låga priser i handeln. Om det nu trots allt skulle vara så att priserna skulle gå upp något för att arbetarna fått högre lön får man ställa sig den etiska frågan, vad är viktigast? Att sömmerskan fått en någorlunda lön eller att tröjan här kostar 20 kronor mindre? 

Reagera!

Nationer konkurrerar numera ut varandra, på arbetarnas bekostnad. Detta är berättelsen om tävlingen mot botten, som leder till ett katastrofläge.

Från Sverige till Asien

I slutet av 1960-talet började varuhuskedjorna på allvar komma och det var då importen började slå ut de textilfabriker som vi då hade i Sverige. I Norrköpning blev 900 arbetslösa då YFA (textilfabrik) lades ned. Lönerna har alltid och är fortfarande det som driver uppköparna från att byta leverantörer i andra länder. Så, även på 60-talet, då lönerna var lägre ibland annat Portugal, Finland och Italien. I takt med att lönerna ökade även i dessa länder flyttade tillverkningen vidare till extrema låglöneländer i Asien och Sydeuropa, som Kina, Bangladesh, Indien, Vietnamn, Thailand, Rumänien och Turkiet.  

Arbetarna är de som får ta smällen

Detta är början till den ”tävling” mot botten som idag är en vardag för de olika fabrikerna. Tävlingen som man kan kalla det hela går ut på att varumärkesföretagen med olika metoder tvingar ner priserna på tillverkningen. Detta leder till att tillverkningsföretagen i olika länder tvingas konkurrera med varandra om ny order, vilket pressar priserna och arbetarnas löner och förhållanden. Lönesänkningar och uteblivna lönehöjningar samt försämringar av arbetarnas villkor är därför vanligt.

Kambodja för höga löner, trots minimilön på 340 kr

I länder som Kambodja, där lönerna är något högre inom textilbranschen än i länder som Kina (som idag konkurrerar ut många andra länder), råder stor rädsla för att de ska tvingas till nedläggningar i stor skala, då exempelvis Kina konkurrerar. Då ska man även vara medveten om att minimilönen i Kambodja endast motsvarar 340 kr i månaden (och på många fabriker inom just textilbranschen betalas lägre lön ut än den lagstadgade minimilönen). I en omnämnd Oxfamrapport från 2004, redovisas att uppköparna sänkt priserna med mellan 10% och 30% de senaste 10 åren. Lönerna har på dessa år också gått nedåt i stället för vad som vore rimligt, uppåt.

Klädföretagen har makten

Idag finns det nästan inget klädföretag i Nord som äger de fabriker där deras kläder tillverkas i. Istället beställs kläderna från en kedja av flera olika underleverantörer, som då syr kläderna åt dem. Klädföretagen vill åt det billigaste, och säger upp kontrakt med den dyrare fabriken, ifall en annan fabrik bjuder under. Det är klädföretag som H&M, Nike, Adidas, Lindex mm. som har makten över hela kedjan i deras produktion. Men företagen är oftast enbart ute efter stora försäljningsvolymer och vinster, inte hur arbetarna har det på fabrikerna. Snabbare leveranser är också ett problem. Då arbetarna tvingas jobba flertalet timmar över, utan någon övertidsersättning (som de egentligen är garanterade till). Allt för att vi ska ha billiga kläder som följer modet.

Något som inte får glömmas att nämna är alla de miljöpåfrestningar detta bidrar till, då kläderna fraktas ända från Asien.

Frågan är hur mycket priserna kan pressas och hur mycket arbetsförhållandena kan försämras innan vi konsumenter eller de stora företagen reagerar? För detta handlar verkligen om ett ”race to the bottom” med katastrofala effekter.

Reagera!