I förra inlägget tog jag upp begreppet ”The race to the bottom” (en tävling där produktionen av kläder flyttas från låglöneland till låglöneland då företag bjuder under varandra), och idag tänkte jag spinna vidare på det uttrycket genom att ta upp och prata om de ekonomiska frizonerna.

Det var på 80-talet som de ekonomiska frizonerna ”EPZ” (Export Processing Zone) tog fart.  Ett avgränsat område inom ett land, med så kallade ”special treatments”. Här råder ofta skattelättnader och låga eller obefintliga tullavgifter. De utländska företagen kan även få hjälp med vatten och el i lokalerna, hjälp med marknadsföring mm.  Syftet med dessa frizoner är att de ska locka till sig utländska investerare och därmed öka tillväxten i landet. So far, so good som det heter, men vad för dessa ”EPZ” med sig?

Nackdelarna med utvecklingen av "EPZ"

Det är ofta förbjudet att organisera sig fackligt i de ekonomiska frizonerna, vilket leder till att arbetarna inte har mycket att säga till om på deras arbetsplats. Lönerna är ofta väldigt låga. En följd av att företagen ständigt vill tillverka så billiga kläder som möjligt, med den billigaste arbetskraften. Så att de kan konkurrera med de andra fabrikerna som ligger i frizonerna. Denna konkurrens kan leda till arbetslöshet i länder och fabriker där arbetskostnaderna är något högre.  Många av arbetarna bor även i frizonerna, där förhållandena är brutala. Flertalet arbetare kan bo på en minimal yta, där alla ens ägodelar förvaras i sängen. Det är även vanligt att arbetarna hämtas i olika byar och sedan körs från sina bostäder i stora lastbilar med öppet flak till fabrikens långa arbetsdagar. Skattelättnaderna leder även till att det blir färre skatteinkomster för landet, som annars hade kunnat gå direkt till invånarna.

Idag finns majoriteten av alla EPZ i de asiatiska länderna, där de flesta finns i Kina. Men det finns även 50 EPZ i Europa. Miljontals människor världen över arbetar i dessa frizoner. Majoriteten av dem är kvinnor.

Olika syn på frizonerna

En engelsk forskare har beskrivit det hela som ”en stor basar där regeringen säljer sitt lands arbetskraft till lägre och lägre pris”. Vilket är sant. Det är varumärkesföretagen som har makten. De har placerat sig som ”grindvakter” mellan konsumenterna och tillverkningsföretagen. De kan bestämma kvalitet på varan, leveranstidpunkt och arbetarnas villkor i sin handling. En annan synpunkt som de svenska textilimportörerna har är att fri handel kommer att ge konsumenterna lägre priser. Vilket inte nödvändigtvis är sant, då extremt låga arbetskostnader inte helt och hållet är svaret för låga priser i handeln. Om det nu trots allt skulle vara så att priserna skulle gå upp något för att arbetarna fått högre lön får man ställa sig den etiska frågan, vad är viktigast? Att sömmerskan fått en någorlunda lön eller att tröjan här kostar 20 kronor mindre? 

Reagera!