Nationer konkurrerar numera ut varandra, på arbetarnas bekostnad. Detta är berättelsen om tävlingen mot botten, som leder till ett katastrofläge.

Från Sverige till Asien

I slutet av 1960-talet började varuhuskedjorna på allvar komma och det var då importen började slå ut de textilfabriker som vi då hade i Sverige. I Norrköpning blev 900 arbetslösa då YFA (textilfabrik) lades ned. Lönerna har alltid och är fortfarande det som driver uppköparna från att byta leverantörer i andra länder. Så, även på 60-talet, då lönerna var lägre ibland annat Portugal, Finland och Italien. I takt med att lönerna ökade även i dessa länder flyttade tillverkningen vidare till extrema låglöneländer i Asien och Sydeuropa, som Kina, Bangladesh, Indien, Vietnamn, Thailand, Rumänien och Turkiet.  

Arbetarna är de som får ta smällen

Detta är början till den ”tävling” mot botten som idag är en vardag för de olika fabrikerna. Tävlingen som man kan kalla det hela går ut på att varumärkesföretagen med olika metoder tvingar ner priserna på tillverkningen. Detta leder till att tillverkningsföretagen i olika länder tvingas konkurrera med varandra om ny order, vilket pressar priserna och arbetarnas löner och förhållanden. Lönesänkningar och uteblivna lönehöjningar samt försämringar av arbetarnas villkor är därför vanligt.

Kambodja för höga löner, trots minimilön på 340 kr

I länder som Kambodja, där lönerna är något högre inom textilbranschen än i länder som Kina (som idag konkurrerar ut många andra länder), råder stor rädsla för att de ska tvingas till nedläggningar i stor skala, då exempelvis Kina konkurrerar. Då ska man även vara medveten om att minimilönen i Kambodja endast motsvarar 340 kr i månaden (och på många fabriker inom just textilbranschen betalas lägre lön ut än den lagstadgade minimilönen). I en omnämnd Oxfamrapport från 2004, redovisas att uppköparna sänkt priserna med mellan 10% och 30% de senaste 10 åren. Lönerna har på dessa år också gått nedåt i stället för vad som vore rimligt, uppåt.

Klädföretagen har makten

Idag finns det nästan inget klädföretag i Nord som äger de fabriker där deras kläder tillverkas i. Istället beställs kläderna från en kedja av flera olika underleverantörer, som då syr kläderna åt dem. Klädföretagen vill åt det billigaste, och säger upp kontrakt med den dyrare fabriken, ifall en annan fabrik bjuder under. Det är klädföretag som H&M, Nike, Adidas, Lindex mm. som har makten över hela kedjan i deras produktion. Men företagen är oftast enbart ute efter stora försäljningsvolymer och vinster, inte hur arbetarna har det på fabrikerna. Snabbare leveranser är också ett problem. Då arbetarna tvingas jobba flertalet timmar över, utan någon övertidsersättning (som de egentligen är garanterade till). Allt för att vi ska ha billiga kläder som följer modet.

Något som inte får glömmas att nämna är alla de miljöpåfrestningar detta bidrar till, då kläderna fraktas ända från Asien.

Frågan är hur mycket priserna kan pressas och hur mycket arbetsförhållandena kan försämras innan vi konsumenter eller de stora företagen reagerar? För detta handlar verkligen om ett ”race to the bottom” med katastrofala effekter.

Reagera!